Jag funderade på att lyfta VHF:en och säga, ”tjena grabbar nu drar vi”.
Vi hade sniffat vindar och vindlä i god tid innan start och Mange vid rodret prickade starten perfekt. Perfekt läge, fri vind och full fart över linjen. Drömstart! Den enda som högg i aktern var Hala, en Lotus International. Hon stretade med spinnakern i brant vinkel.
Årets måne krävde vissa förändringar eftersom en medlem ur den besättningen vi haft de senaste 4 åren, Jocke Larsson, plötsligt ansåg att arbetet var viktigare. Jakten på en ersättare var inte lätt. Men vi följde devisen att SM för M-båtar är en kvaltävling för månen, så vi letade efter lämpliga rorsmän på den prispallen. Linus tog ett brons och kvalade med minsta möjliga marginal in som fjärde man på Frida.
Våra förberedelser var de samma som vi haft sedan debutåret 1999. Listan med vad som skall göras och medtas är sedan dess, helt oförändrad med alla fel och brister. Det funkar i alla fall hyfsat. Listan innehåller vem som skall skruva fast kartbordet, fixa elsystemet och köpa redbull mm. Enda avvikelsen i år var nog att vi tvättade botten utan torrsättnig.
Skepparen har sedan starten alltid blivit trackad, eftersom han envist hävdar att sprit sänker prestationsförmågan. Första året inventerade den stollen alla väskor så att det inte av ”misstag” skulle följa med alkohol. Inte ens folköl är tillåtet!!!!!!! Den nya gasten fick se sin stora vattentäta väska bli helt tömd. Han fick en plastpåse i handen och direktiven: ”du får ta med det som ryms i påsen”. Resten inklusive smaskiga Lapinkulta stannade i skepparens sjöbod. Även Linus lilla otroligt fina, lätta GPS med inbyggd plotter fick stanna på land.
En stund senare efter lite transport förtöjde vi i Bullandö på första parkett. Bryggan framför krogen är alltid reserverad för årets höjdpunkt, Augustimånen.
Tömma det sista, tejpa, laga och sedan upp på en förbokad middag med tillhörande skepparmöte. Det hade varit blåsigt hela veckan men rapporter antydde att vinden i alla fall skulle hålla sig en bit under kuling. Vi var nöjda med väderleksrapporterna då våra vinstchanser ökar när vindarna är friska.
Vårt senaste rorsmansfynd, Linus, tvingade vi ner i bingen strax efter start. Vi tror nämligen att ett av de svåraste partierna är första natten. Då skall man helt plötsligt kappsegla båten i beckmörker, samtidigt som man optimalt skall nyttja elektroniska hjälpmedel som man bara har uppriggat en gång om året. En helt ny gast görs sig inte rättvisa där. Dessutom är det mer optimalt att plocka upp en utvilad rorsman, som dessutom är en av de allra bästa i M30-flottan, i soluppgången.
Första benet i årets måne var ett långt ben i mellanhård vind från Gråskärsfjärden till rundning av Huvudskär. Motsvarande en styv dagsetapp i god undanvind på semestern. Vi skall klara av det så fort som möjligt och med optimal vägplanering för att sträckan skall bli så kort som möjlig. Benet tog knappt 5 timmar. I sista delen bommade vi vriden och vi fick ta “hissen ner” i varje slag. Vi låg nog i spets innan vi började bomma lyften men förra årets segrare, Marinette, plockade tillbaka massor på väldigt kort tid i detta skede.
En av våra absoluta deviser är att aldrig falla på en kryss. Om det skulle vara så att man måste falla för en ö beror det till 95 % på att man har bommat i planeringen. I planering på kryss måste man ha i beräkningen att alltid ha lite marginal för vindvrid både mot och med. Att falla på ett fleetrace är det ju aldrig tal om, så varför falla på månen som är den viktigaste seglingen av alla.
Vi rundar Huvudskär, sätter den friska gasten vid rodret och konstaterar att det då genast går långsammare. Den utlovade friska vinden sviker. Vi rullar svårt i lätt undanvind i hög sjö och den enda kritiska punkten i elsystemet, som vi har problem med varje år, ger vika igen. Chefen över segellaboratoriet, PG, kastar sig ner med mejslar och tejp för att laga. Normalt är besättningen på Frida utrustad med ett mycket stort tålamod både med varandra och med ting. Men denna gång tröt tålamodet för PG och för första gången under 23 års bekantskap insåg skepparen att det var förenat med livsfara att tilltala honom. Med 10 meters marginal startar GPS och PC innan vi skall in i brötigare vatten. En envetet hojtande nyrekryterad gast hävdar att det var fel att lämna hans lilla fjant-GPS iland. Vi andra konstaterade torrt: ”Men den behövdes ju inte”!!!
Första korrigeringsrundan, som finns för att kompensera för båtarnas olika lystal, seglas. En trevlig men händelselös halvind. Det finns dock ett litet tillägg. Dom två som sitter i sittbrunnen och ser verkligheten säger att det bryter vid passage av en liten kobbe. Skepparen som sitter nedpackad vid elektroniken säger att det är djupt!!!!!! Om man däremot zoomar in kraftigt, vilket gjordes efter passagen, ser man att på Sjöfartsverkets kartor dyker det upp ett plus (betyder sten) precis där vi tänkte segla. Tur att rorsmannen tar egna initiativ. Vad hade hänt om det varit mörkt?
Vi passerar Biskopsö och ett kommande vägval aktiverar oss. Närmaste vägen är alltid det raka sträcket på kartan, men det ställer då lite krav på kartmaterialet och då menar vi i synnerhet alla skarvar och flyttningar över dessa när man navigerar. Denna passage innehåller allt detta och i kombination med att man kan nyttja Hydrographicas 10´000-delar för finnavigering är det upplagt för ett mycket spännande ben. Allt fungerar perfekt och med fullt tryck i spirat ställ med över 7 knop och endast en knix för att undvika moder jord är det en härlig stämning i båten. I analysen av spåret efter seglingen visar det sig att detta ben är högst avgörande för tätstriden. Vi var ensamma om detta vägval.
Sedan kommer glassbenet. Vår unga rookie sitter vi rodret och vi talar om för honom att snart är det dags att strikt lyda direktiv oavsett vindvrid, grönt vatten och synliga kobbar. En smal passage söder om Bullerö, där man egentligen inte har en aning om ifall sjöfartsverkets inmätning har något med verkligheten att göra, skall passeras. Nåväl, Linus vann glassen.
Tävlingsmässigt hackar förra årets vinnare straxt bakom. Det är Marinette och vi är ständigt oroade. Dom killarna kan segla. Utöver Marinette är det Per Hansson med besättning som oroar. Per har väl gjort tio månar, är alltid högt upp i resultatlistan och årets livliga vindar inspirerar honom extra mycket. Efteråt har vi hört att dom långa sträckor gjort 14 knop. Men men, misstagen kostar. Det är nämligen det det handlar om på månen. Att ta bort alla misstag är en förutsättning för att ligga i täten. Man måste pricka varje kritiskt vägval samt minimera sträckan vid varje rundning för att hänga kvar i toppen. Själva seglingen optimeras på varje båt, så enda möjligheten är att minska den seglade sträcka.
Just nu, när vi skriver detta handlar diskussionen om vem av oss som inte vågade spira när det tryckte på lite bakifrån. (Skepparen låg och sov). Skillnaden är 10 till 10,5 knop. Att ploga fram en M30 i dessa farter kräver lite tryck. En spirbom viker ihop sig, men nästa håller. På dessa partier, mellan Lökaö och Kallskär, är vi överlägset snabbast. Detta kunde vi i efterhand utläsa ur det fantastiska material som tävlingsledningen skapar från de rundningstider som varje båt rapporterar.
För att kunna ligga i täten måste alla i båten vara överens om att man ständigt ska ifrågasätta om man verkligen seglar så fort det går och om man verkligen väljer bästa vägen med avseende på sträcka, förväntad vindriktning, eventuellt läande öar, vågor, båt mot båttaktik m.m. Varje stund det är tyst i båten är det något fel. I Frida är det alltid rätt att fråga om vi inte kan segla lite fortare, lite högre och gena lite snävare. Fel gör man när man inte ifrågasätter. Om någon blir för trött för navigation eller segling lämnar man omedelbart över till någon annan.
Sömn är en viktig fråga på månen. I Frida finns det två bra sjökojer men det brukar vara svårt att få ner personalen i kojerna. Det är helt enkelt ingen som vill gå ner, för då kan man ju missa något. Trots detta försöker vi mota ner varandra så att det alltid skall finnas en frisk kraft när det är en krävande passage. Ett bra koncept som vi upptäckte i år, är att helt enkelt lägga sig rakt ner på durken i sittbrunnen när sömntåget kommer.
Vi fortsätter och rundar banans nordligaste punkt, Hundskär, för att sedan kryssa ner mot Melkobb där den andra kompensationsöglan skall seglas. Detta är sanningens minut. Det är först efter den sista öglan som vi med säkerhet kan veta om vi ligger i täten. Eftersom vinden varit frisk större delen av tävlingen innebär det att öglan blir lång och denna gång delas den upp i två delar av tävlingsledningen. Delar av partierna innehåller riktigt svårseglade vågor och medan bäste rorsman, Mange, seglar oavbrutet hela öglan, jobbar vi andra med trim och vägval för att hitta sjölä och vindvrid i bästa kombination.
Nu händer något, Frida-två korsar vår kurs. Mange skriker: ”Va faan!!!!!! Dom ligger ju före!!!! Vad har ni gjort? Det är en Havsfidra med knappt nämnvärt lystal 0,87. Frida-två stävar mot målet i Eknösundet när vi har ett långt stycke kvar på vår andra del av andra öglan. Nu får vi en tydlig påminnelse av trötthet. Av någon anledning ger vi praktiskt taget upp eftersom vi tror att den lilla Havsfidran ligger överlägset först i spåret.
Efter lite fundering inser vi att så inte är fallet men bara vår tvekan gör att vi faktisk tappar tempo. Tröttheten gjorde att vi inte omedelbart kunde stryka denna båt som konkurrent. Havsfidran blev inte en av tätbåtarna i tävlingen.
Efter fullbordad ögla har vi en betryggande ledning och vi myser under en stjärnklar himmel på väg mot mål. Stjärnorna syns extra tydligt eftersom alla batterier är praktisk taget slut och endast GPS, PC och lanternor är tända. Målgång kl 23:55. 37 minuter före tvåan Marinette och 46 minuter för trean Hala.
Skildrat av Ulf Myrin, P-G Sandberg, Magnus Wegrell, Linus Höök på kräftskiva 1:a december i Stockholm.